Don Johns blogg

Nu går flyttlasset!

2005-10-31T23:02:00.000+01:00

Vad händer?! Jo nu är det dags att flytta! Häng med John till hans nya blogg, uppdatera dina bokmärken och fortsätt njutningen på nytt håll!

Nya adressen är:

http://donjohn.se/blogg

Härdsmälta eller smutsig el från Danmark?

2005-10-28T18:56:00.000+02:00

Sitter på föreläsning och prövar på mobil bloggning med handdatorn - flitig som vanligt. Det går minst sagt långsamt.

Föreläsningen var i miljö, en minst sagt flummig kurs, men föreläsaren tog upp något jag många gånger tänkt på. Varför stänger vi av våra kärnreaktorer och köper smutsig kolkraft från Danmark, där det giftiga avfallet ändå blåser in över oss? Det kommer bli en kall vinter sägs det. Är vi förberedda nog?

Guldfest i folkmassan

2005-10-23T23:35:00.000+02:00

Idag var det som bekant fotbollsmatch, Djurgårdens IF som redan var klara vinnare i Allsvenskan spelade sin sista match hemma på Stockholms Stadion mot gästande Elfsborg. Det var upplagt för guldfest och Elfsborg (som visade sig vara från Borås) hade egentligen varken något att vinna eller att komma med. Istället blev det Djurgårdens 91 minuter i rampljuset att visa upp sig på. Och vilken jäkla show.

Gratis öl är alltid gott.

En inledande stund av matchen var tam och fruktlös. Det var kallt i luften och det märktes på spelarna som inte vågade ta i riktigt. Men sen släppte det när Djurgårdens Jones Kusi Asare gjorde 1-0 bakom en förvånad Elfsborgsmålvakt. Och sedan rasade målen in, 2-0, 3-0, 4-0, 5-0, 5-1 genom en liten miss från DIF-försvaret och ända upp till 8-1 innan domaren blåste av matchen i fulltid. Vilken målfest! Djurgårdens målvakt Pa Dembo Touray fick både rädda en straff och sätta en själv, då klacken högljutt ropade hans namn när domaren blåste straff till Djurgårdens fördel. Dembo, som är något av en publikfavorit framför allt för att han gärna drar igång publiken, var inte tvångsbedd utan sprang hurtigt över planen och lade en rätt dålig straff, men som ändå nådde hela vägen in i kassen. Publikens jubel var ett faktum.

Vid min sida i kylan hade jag min vapendragare Joel, även kallad don Joalo (vid sidan av don John då förstås). Nu är jag inte killen som går på fotboll särskilt ofta och hade jag inte fått gratis biljetter så hade jag nog inte gått i dag heller, men man ska ta till vara på varje tillfälle då man blir bjuden på öl och underhållning så lever man lite längre! Nu väntar två avkopplade härliga dagar innan skolan sätter igång med period 2 på onsdag. Imorgon ska jag åka och köpa mig en snygg vinterjacka jag spanat in. Håll inte andan för då tappar ni luften!

Afropotentialen som försvann

2005-10-19T20:26:00.000+02:00

Nej igår fick det banne mig vara nog. Det ohanterliga krullet hade växt tillräckligt långt på ett tag och min fruktlösa jakt på en lämplig ny frisörsalong fick sig ett slut utan att jag fann något bra ställe. Om någon av er har något bra tips så hör av er. Hur som helst så plockade jag fram trimmern, böjde huvudet över vasken i tvättstugan och började raka. De av er som varit på mitt hår eller sett mig när jag är nyvaken vet att det är mycket, mycket hår som ryms på det lilla svarta huvudet.

Monsterkrullet före motorsågsbehandlingen. Håret är inte rött, jag står bara under en lampa.

Nja, vi var visst inte riktigt klara här verkar det som. Kände en stund för att sätta punkt där, men behandlade frågan kort med mig själv och tillsammans kom vi fram till att fortsätta.

Resultatet. Ohh, jag känner mig som nyinryckt igen!

Barnskapande på tyska

2005-10-18T19:56:00.000+02:00

Snubblade precis över en rejält härlig bild, antagligen från en tysk barnbok för föräldrar som inte vet hur de ska förklara hur barn blir till för sina barn. Jag gillar den självförlösande bebisen!

Spana in bilden här!

Gungande studentfylla och intervjunervositet

2005-10-18T17:33:00.000+02:00

Igår kom jag så hem från Sjöslaget efter en sjujävla kryssning. Sjöslaget är ett påhitt från några ekonomer på Stockholms Universitet som för tio år sedan tyckte det skulle vara skoj att hoppa på en båt och festa loss några stycken. De senaste tio åren har händelsen växt till sig och nu var det slutsålt, hela 1700 studenter från universitet och högskolor landet runt klev ombord på Silja Festival i söndags kväll.

Det första som hände var att alla ville in i taxfreeshoppen, samtidigt. Vakter var utställda för att släppa in några i taget och även inne i shoppen var det knökfullt. Vi valde att avvakta ett tag och tog oss upp till taxfreen först framåt tio på kvällen, båten gick ungefär halv nio. Efter att omsorgsfullt (nåja...) valt ut diverse alkoholhaltiga drycker återgick vi till hytten för att börja festa ordentligt. Runt halv sex svensk tid klev jag ner i sängen och försökte sova, men upptäckte att sex burkar red bull (med vodka) hade kickat in. Nu låg jag istället och irriterade mig på att jag inte kunde sova och att Timmy, i sängen ovanför, vägrade sluta snarka trots att jag slog och dunkade i underkanten på hans säng.

Runt sju somnade jag till slut och vaknade halv tio, inte det minsta bakfull (kände mig inte full heller) och pigg som en lärka! Tog en härlig dusch, rakade mig och gick upp på däck för att känna den härliga morgonluften och höll på att blåsa bort på kuppen. Men skönt var det! Därefter var det tidsfördriv som gällde, eftersom vi skulle äta buffé först 14:00, och hungern gjorde sig påmind långt innan dess. Men buffén var värd väntan för maten var kanongod och efter att ha gått en vända till i taxfreebutiken och köpt på sig ännu mer öl kom vi så småningom hem till Stockholm till 19-tiden.

På lördag har jag tenta i kursen Organisation och Kunskapsintensivt Arbete, bland det tråkigaste man kan tänka sig, men just nu är tankarna någon helt annanstans. På torsdag ska jag intervjua Lars Gustavsson, producent (tror jag) på Sveriges största spelutvecklingsföretag, Digital Illusions CE (även kallat DICE) som är aktuella med ett tillägg till stortiteln Battlefield 2. Han är viktig i spelbranschen och det är inte själva intervjuandet jag är nervös för, utan snarare för att jag känner pressen att göra en intervju som är bättre än konkurrenternas. Det är ju förstås så att det inte bara är FZ som kommer vara på plats för att prata med honom.

Cancer, Knulla, Döden

2005-10-13T00:07:00.000+02:00

Jag har blivit kär. Men vänta, det är inte riktigt så enkelt. Vem är jag kär i, undrar väl du. Vem då, frågar jag mig själv. För jag vet inte. Lika lite som du. Kanske är jag kär i Kim Novak? Kanske är jag kär i Ewa Kaludis? Eller kanske är jag kär i den där känslan av idyll, den perfekta kärleken till den perfekta partnern, den som Håkan Nesser så vackert förmedlat. Jag har precis varit och sett Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och jag blev kär direkt.

Året är 1962 och Erik ska spendera sitt sommarlov tillsammans med sin vän Edmund och storebror Henry. Så träffar de Ewa Kaludis när hon börjar som vikarie i Eriks och Edmunds klass. Ewa är tillsammans med handbollsspelaren Berra Albertsson. Han är en riktig skitstövel. Men det finns många typer av skitstövlar, säger Henry. A man's got to do what a man's got to do. En tid senare så händer det. Det där förskräckliga. Det som ingen vill prata om.

Jag tror vi alla har några ord som vi tycker det är svårt att prata om. Eriks ord var cancer, knulla och döden. Egentligen var de fler. Eriks mamma har cancer, eller kräfta. Kommer hon att dö? Den som lever får se. Vilka är mina svåra ord? Döden. Kärlek. Skola. Ensamhet. Och så förstås cancer. Eller kräfta. Blir det bättre om man inte talar om dem? Den som lever får se.

Det blir en hård sommar, sa Eriks far.
Det är som det är, svarade Erik.

USA - The Land of the Stupid

2005-10-04T16:54:00.000+02:00

Ska strax laga mat, men jag såg precis en så otroligt löjeväckande film som alla borde se så jag skriver ett kort blogginlägg om den.

Klicka här för att se den!

Filmen säger ju en hel del om utbildningsnivån i världens mäktigaste land. Blä, jag hatar amerikaner.

Uppdatering: Jisses, jag hittade en ännu värre artikel på Aftonbladet. Nu ska man förstås ta allt som Aftonbladet skriver med ett par liter salt, men det skulle inte förvåna mig om det här är sant.

Klicka här för att läsa artikeln...

Sånt där får mig att må dåligt, det gör att jag känner mig orolig för en framtid på samma planet som de våldshetsande jänkarjävlarna. Usch.

Galet billig högskolefylla

2005-09-20T21:53:00.000+02:00

Skolan är segare än någonsin. Missförstå mig rätt, jag har det inte särskilt jobbigt och jag är nästan aldrig där. Varför inte det, undrar ni kanske. För att det inte finns något att vara där för, helt enkelt. Treans schema är utan tvekan det slappaste hittils och i det här tomrummet av saker att göra och det enorma gap som uppstått i kalendern har suget att göra något alls bara försvunnit. Jag har blivit förslappad, helt enkelt.

På torsdag bjuder Logitech in till Lydmar för frukostbrunch och titta/kläm-session för deras nya "höstkollektion" av datorprylar. Det är alltid kul när hårdvarutillverkarna håller hov inför datorpressen och det är förstås kul att titta på saker före alla andra. Logitech har tydligen något nytt tangentbord på G med en liten skärm på (ungefär som deras tidigare DiNovo-tangentbord) och i fredags när jag och Robin var på en liknande visning, fast i regi av Microsoft och Creative, så var njutningen stor för alla prylbögar i tältet visningen hölls i. Ja, ett tält. Utomhus. På morgonen. Kallt.

På lördag är det n0llegasque, det vill säga avslutningen av mottagningen för de nya på sektionen. Det vankas aktiviteter (de flesta med någon typ av alkoholinblandning) hela dagen för det facila priset av 250 kronor. Högskolefylla är galet billig.

Godkänd tenta och tillökning i bloggemenskapen!

2005-09-13T15:50:00.000+02:00

Glädjen visste inga gränser igår när jag med nervösa steg gick in i korridoren utanför matematikinstitutionen för att titta på resultatet av tentan i Diskret Matematik och till min förvåning upptäcker att jag fått godkänt! Gränsen för trea var 25 poäng, vilket var precis vad jag hamnade på. Äntligen kan jag lägga den kursen bakom mig och satsa framåt! Kvällen firades med en kall öl, lite pringles och salsa...

Tillskottet på sex högskolepoäng kändes jätteskönt, men kontrasteras av att min mysiga och pratglada bloggkompis Camilla lämnar oss och flyttar till London för en höst fylld av plugg. Jag vet att vi är många som hoppas att hon snart kommer tillbaka och hälsar på. Men i det gråa vädret och tristessen finns även ljuspunkter, då jag har fått tillskott bland samlingen bloggkompisar (som hittills haft det hedervärda antalet ett). Johanna är inte bara duktig på att skriva utan även väldigt lätt att prata med. Som om det inte vore nog så är hon även en otroligt kompetent fotograf och jag har höga förhoppningar om att få se många fotografiska alster hos henne inom kort!

Till alla oss hobbyfotografer som har hundratals osorterade bilder hemma så rekommenderar jag verktyget Picasa som jag själv upptäckte för bara ett par veckor sedan. Picasa är tillverkat av Google och är gratis (I love you Google)! Det har ett väldigt fint och intuitivt gränssnitt, det är snabbt, litet, gör sitt jobb mycket bra, håller automatiskt koll på nya bilder och har massor av nyttiga inbyggda funktioner för bildförbättring, såsom red-eye-removal och så vidare. Ladda hem det direkt!

Picasa.
För nästan precis en vecka sedan fick vi storbesök här i storstan då min myspudding Sara, ackompanjerad av hennes nya kille Samson (långhårig sak, se bild nedan), var här. Tillsammans med Lina, en god vän framför allt till Sara men även till mig, lekte vi med vovvisen (jag lekte mest med Sara) halva dagen i Humlegården i solskenet. Jag har aldrig sett en sötare hund än Samson när han ålade sig runt i gräset... :) På kvällen träffade vi Linas ännu nyare kille, och gick alla fyra på Jensens Boefhus på Vasagatan. Väldigt gott kött, goda såser och väldigt härligt sällskap! Synd bara att det varade så kort.

Världens sötaste Sara och världens sötaste Samson.

Amanda, Zlatan och en euforisk Camilla

2005-09-09T11:38:00.000+02:00

Det har varit lite dålig uppdateringsfrekvens i bloggen på sistone. Läsare har mötts av nedanstående bild på Idas glada leende och det verkar ha etsat sig in på mångas hornhinnor. Ändå måste jag medge att Ida och Scarlett faktiskt är rätt lika varandra, på flera olika sätt.

Vad har då lille John spenderat sin tid med? Jo skolan har ju börjat förstås, femte terminen på KTH Datateknik och just nu läser vi bland annat en kurs som heter Informationssystem och Databasteknik. En stor del av kursen (tre av sex poäng) är ett projektarbete i vilket en grupp på fyra ska skapa ett informationssystem för att underlätta arbetet hos en organisation som anordnar konferenser, massor av konferenser. Det handlar om hantering av associationer, relationsdatabaser och en massa dibbeldabb för att få till systemet som ska stödja programkommitén (som väljer vilka artiklar som ska få deltaga), organisationskommitén (som schemalägger och sköter logistiska bokningar) och författarna (vars artiklar ska skickas in, granskas, bedömmas och sedan nekas eller accepteras och schemaläggas). På det hela taget, ett jäkligt stort projekt.

I tisdags bjöds det på n0llepubrunda i skolan, kvällen då alla sektioner har sina sektionslokaler öppna för att n0llan ska få gå runt och se hur det ser ut på de andra sektionerna, samtidigt som man förstås dricker alkohol på bästa studentmanér. Givetvis är även Osquarulda (det vill säga äldre teknologer) närvarande och för mig var det den allra första gången (efter hela två år) som jag drog på mig min cerisa studentoverall. Det kändes lite knasigt, men kvällen blev kanonkul ändå. Tillsammans med min låtsaskusin Amanda (som är kemin0lla) drog vi runt bland sektionerna och drack såväl Lolly (datas sektionsdrink) som Knölpåk (bergs sektionsdrink). Den senare är smått legendarisk för effekterna den har på den som druckit den när han eller hon vaknat dagen efter, något jag absolut kan intyga.

Amanda och John - skapligt simmiga.
Dagen efter träffade jag en sömnig (och försenad!) Camilla som nördat uppe framför datorn två hela nätter i rad. Knasbollen ska fly till Storbritannien och kvar lämnar hon oss, alla sina fans, till att tråna och längta. När vi åkte tunnelbana på väg mot lunchen berättar Camilla euforiskt om att hon måste ha världens snyggaste kompisar och samtliga runt omkring oss satt tyst och lyssnade. När tåget stannade vid S:t Eriksplan klev mannen som suttit till vänster om mig av och sa på vägen "det var roligt att höra dig prata". Vilken knäppgök, fast det var ändå kul att se hur rödfärgen spred sig på några bråkdelar av en sekund över hela Camillas ansikte. :)

I helgen jobbar jag för tredje helgen i rad, men denna gång är det bara på söndag jag ska vara på jobbet vilket förstås är skönt. I förrgår tog jag och Don Joalo en liten timeout, lagade middag (kung Joel är duktig i köket), drack lite öl och kollade på en fotbollsmatch som var så sorglig att man undrade om det var någon idé att se fram emot VM. När Zlatans mål kom någon minut in i övertiden så blev man förstås glad, men samtidigt måste det bli bättre - hur ska vi annars kunna spöa brassarna i VM-finalen? Nåväl, hans mål var ju i alla fall jäkligt snyggt, det är ju lite att glädja sig över.

Ön som ingen kommer tillbaka från

2005-08-31T12:00:00.000+02:00

Det är mycket öar just nu. Igår var jag och Ida på bio och såg The Island, efter att ha ätit japanskt och druckit ett par öl (eller cider för den kvinnliga delen av sällskapet). The Island är en futuristisk film som utspelar sig i Los Angeles (och i delstaten Kalifornien) år 2019. Ett företag livnär sig på att skapa kloner av rikingar, för att rikingarna ska kunna förlänga sina liv genom att ta över klonernas kroppsdelar, men en dag upptäcker Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) och Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) att den sanning de lurats till att lita på - att de blivit räddade från en världstäckande kontamination, bara är ett svepskäl för att få dem att stanna kvar. De rymmer och sätter efter att hitta sina "sponsorer", de två personer de är skapade efter.

Jag gillar hon till vänster mest.
Filmen var bättre än vi båda trodde att den skulle vara och reaktionen var positiv när väl eftertexterna började rulla. Den är späckad av smaskiga specialeffekter och futuristiska fordon - men också av product placement så det står härliga till. I en scen ska Lincoln och Jordan leta upp en adress i en telefonkatalog. De går in i ett bås på gatan som är tydligt märkt med MSN-logotypen och använder en datorskärm för att komma åt MSN:s framtidssökning (som ändå inte hittar det de letar efter!). Men inget ont som inte för något gott med sig, för vackra Wally är med i filmen. Wally är namnet på ett företag som gör båtar, men Wally 118 WallyPower är inte en båt, det är en superyacht. En vacker dag ska jag äga den båten, då kanske man till och med lyckas få Camilla att svara när man ringer. :)

Ännu en ö hittar vi när vi tittar på TV-serien Lost, som måste vara något av det bästa som skapats. Jag var till en början väldigt skeptisk, men så ordnade jag hem säsong 1 och gav det en chans - och nog gav det mersmak! Avsnitten är rejält gripande, spännande och innehåller alltid en massa cliffhangers, vare sig det gäller att vänta över en reklampaus eller till nästa avsnitt. Lost är numera min gud och tillsammans med Scrubs regerar de mitt liv. 21 september sänds första avsnittet på säsong 2 i USA, det vill säga 22 september har jag det här. Bara lite drygt tre veckor kvar, men det blir en svår tid idag. Jag får trösta mig med att skolan börjar i eftermiddag (haha).

Panda modell gullunge

2005-08-24T18:36:00.000+02:00

Snubblade över ett par bilder under surfandet som jag kände att jag bara måste sprida.

Så här stod det där jag hittade bilderna:
Photo provided by the National Zoo shows the male giant panda cub during a health exam at the zoo in Washington, Thursday, Aug. 18, 2005. The cub, born on July 9, now weighs 4.2 pounds and is 17 inches long. (AP Photo/Laurie Perry, National Zoo)

Bland det sötaste jag någonsin sett. Vem skulle inte vilja ha en panda som kliver omkring hemma och är söt? Men i slutändan blir den nog rätt svårhanterlig när den börjar käka 30kg bambu per dag och lämnar högar större än TVn runtom i bostaden. Det får nog bli något mer lätthanterligt istället, som en vit tiger kanske.

Carambole, kassabråk och en vacker blondin vid sin sida

2005-08-22T19:39:00.000+02:00

Usch, tentaplugg är verkligen tristess.

Träffade Camilla igår, vi tog en bit mat, bråkade som vanligt handgripligen i kassan och gick och såg Håkan Nessers Carambole på bio, med farbror Sven Wollter i huvudrollen. Han har något speciellt den mannen och vi kommer få se ytterligare fem filmer med före detta kommissarie Van Veeteren. Håkan Nessers val av miljö är lite märkligt, Van Veeteren är placerad i staden Mardaam, valutan är Euro, men alla skyltar är på svenska. Nesser kanske är EU-aktivist? Han kanske får bidrag från Romani Prodi och de andra i EU-kommissionen?

För att vara helt ärlig så hade det inte haft någon betydelse för mig, jag hade läst hans böcker och sett hans filmer ändå. Snart kommer ytterligare en filmatisering av en av hans böcker - det är höjdarboken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö som gör entré på bioduken. Den boken är kanske den bästa jag någonsin läst, fast så ska man nog inte säga. Den är definitivt topp fem i alla fall och den bör alla ha läst. Den fångar tankegångarna hos Erik, en pojke strax innan eller i de tidiga tonåren, som tillsammans med sin vän upplever en underlig och kaotisk tid ute på landsstället vid Genesarets sjö.

Om inte annat så är det en utmärkt ursäkt att lura med sig Camilla på bio... Pax för den idén!

Dagen då ångesten äntligen släppte

2005-08-15T14:53:00.000+02:00

Efter en helg med inte särskilt mycket pluggande hade jag duktigt med ångest imorse när jag åter satte mig i skolbänken. Jag visste att jag hade en och en halv timme på mig att snabbrepetera utvecklingar av funktioner till Fourier-serier, eller om man har tur, sinus-/cosinus-serier, men tiden gick ändå otroligt långsamt, fastän den var så knapp.

Jag hann väl räkna ett par tal innan ångesten satte sig i magen, något som det klart märktes att de runt omkring mig delade. Det är märkligt med kontrollskrivningsångest egentligen. I fredags intalade man sig att "i helgen blir det fan plugg alltså", men särskilt många timmar över läroboken blev det ändå inte. Visst, jag hade en väldigt trevlig helg, men samtidigt var självdisciplinen låg, som den ofta annars är. Och hur jag än intalade mig själv att den här KS:en var viktig (fyra av fem godkända KS ger G på kursen, annars måste man tentera) så kunde jag inte förmå mig själv till att sätta mig ner och plugga några längre stunder. Det bådar inte gott, jag hoppas inte några framtida arbetsgivare läser det här.

Hur som helst, tillbaka till lektionssalen där vi satt och nojjade. Vi försökte motivera för varandra men mest för oss själva varför han inte skulle kunna ge oss en svår uppgift, men det var som mest flyktiga försök att lura oss själva till att tro något annat än sanningen. För egentligen, om kursledaren Roy Skjelnes hade velat, då hade han klämt till med något som hade känts som en spikförsedd känga i skrevet när man vände på skrivningspappret.

Uppgiften var dock lätt. Eller relativt lätt i alla fall och när vi fick papprena utdelade och fick börja så hördes en lättnadens suck från flera i klassrummet. Jag själv, när jag får ett tentatal eller en KS-uppgift som jag känner igen, blir istället nervös, så nervös att jag börjar darra på handen. Jag oroar mig över att jag ska göra något slarvigt fel, eller att jag ska ha glömt hur man gör. Jag räknade uppgiften två gånger, fick samma svar och lämnade sedan med nervösa steg in den till assistenten. Väl utanför jämfördes svar med de andra som var klara, glada miner och hurrarop utväxlades och sedan gick vi för att fira - som snikna studenter med varsin folköl och en baguette från T-snabben. Efter lunch var uppgiften rättad, jag hade ändå gjort ett slarvfel (inte fan blir x^2 när man deriverar det x, så mitt svar var fel med en faktor 2), men fick G ändå. Och på ett ögonblick så släppte all ångest på en och samma gång. Ursäkta språket, men fan vad härligt det känns.

Igår hade jag Joel och Markus här på middagsbesök. Jag lagade bulgogi, ett av mina trumfkort, och fastän Joel (som normalt sett ogillar entrècôte) verkade lite skeptisk så satte Markus i sig all mat som fanns. Fast det gör han å andra sidan alltid, så det vet man inte riktigt hur man ska tolka det. Bulgogi är en kötträtt som min matlagningsguru till mamma har i sin stora receptpärm. Det är lätt att göra, men kräver förberedelse då köttet ska marineras.

Du behöver:

1 skiva entrècôte eller utskuren biff per person

4 msk hackad purjolök

2 msk sesamolja eller majsolja

5 msk japansk soja. Inte kinesisk svampsoja.

1 msk grovmalen svartpeppar

2 msg socker

1/2-1 vitlök

Blanda ingredienserna i en stor skål till en marinad, strimla köttet och lägg det i marinaden. Massera runt, antingen med händerna (vilket medför viss vitlöksdoft en tid efter) eller med bestick. Vitlöken ska pressas, antalet klyftor kan varieras beroende på hur starkt man vill ha det. Jag brukar ta 3/4 av en vitlök, det tycker jag är lagom. Ställ sedan bunken kallt och låt den stå i minst fyra timmar. När tiden är kommen, bryn köttet och koka ris.

Köttet i sin marinad.

Köttet ska brynas. Det mesta av vätskan kommer försvinna.

Resultatet.
Lycka till!

Tänk vad fort det svänger ibland

2005-08-11T12:30:00.000+02:00

Igår skrev jag ännu en kontrollskrivning (det är skrivningar mest hela tiden nu) och tyckte det gick rätt bra. Så fort jag klev utanför dörren till lektionssalen så insåg jag att jag gjort fel på bebismatten, en simpel andragradsekvation. Sedan dess hade jag ångest och var förbannad på mig själv för att jag gjort fel på något så simpelt, vilket jag hoppas inte fläckade min fika för mycket med stackars Josse som träffade mig strax efteråt. Idag fick jag glada besked, jag hade fått godkänt ändå, eftersom jag visat att jag behärskar metoden skrivningen handlade om, trots att mitt svar väsentligen var fel.

En stund senare skrev vi den om-kontrollskrivning jag skrivit om i bloggen tidigare och den var förvånansvärt lätt, den här gången stämde min lösning överens med de andras och jag blir förvånad om jag har fel. Från att ha tung ångest och vilja skrika ut min frustration samtidigt som jag drar mig själv i håret så gick jag på bara någon halvtimme till jätteglad, med goda förhoppningar om att klara kursen och kunna lägga den bakom mig.

Det går fort när man har roligt.

Cucinando con le ragazze

2005-08-09T22:42:00.000+02:00

Innan man visste hur det fungerar på Sveriges största tekniska högskola hade man svårt att tänka sig något annat än att det skulle vara en idyll. Man trodde lärarna gick runt i tweedkavajer med en pipa i fickan, ständigt leendes och grubblandes på ännu ett matematiskt dilemma. Man trodde att om man stannade en lärare i en korridor och ställde en fråga så skulle man få se hur den antagligen rätt åldrade mannen skulle lysa upp och glatt ta en om ryggen, föra en åt sidan och ivrigt berätta alla matematikens hemligheter.

Verkligheten är en annan.

Vissa kurser på KTH sköts så illa att man, även som student och van efter två års studier, blir mörkrädd. Ta en av de vi läste i våras till exempel, en mekanikkurs. Kursen var dåligt planerad redan från början, det var enorm förvirring kring betygskrav, när uppgifter skulle vara inne, vad man skulle läsa, kursboken var värdelös, allt var heluselt. Det blev inte bättre när kursledaren försvann i tomma intet. Andra lärare på mekanikinstitutionen avslöjade för oss att Tony Burden som han hette brukade gå ut ur sitt rum när telefonen ringde, för att han inte klarade av att diskutera med eleverna. Några elever såg honom i en korridor och hälsade på honom för att passa på att ställa några frågor. Tony Burden stirrade ner i golvet och gick förbi utan att säga ett ord. En vuxen man i 50-årsåldern, mycket duktig på sitt ämne, ursprungligen från ett av de finaste collegen i Cambridge (Peterhouse College) och lärare på KTH, klarar inte av att tala med de tjugoåringar han undervisar. Som sagt, man blir mörkrädd.

I det förra blogginlägget skrev jag om bitterheten kring kontrollskrivningarna i mattekursen. När vi satt förväntansfulla inför den tredje skrivningen kunde man verkligen känna spänningen i luften, ingen visste vad vi kunde förvänta oss. När assistenten kollade på klockan och sa att vi kunde vända på skrivningspappret och börja så hördes först ljudet av tjugo vändande papper, sedan ett par sekunders tystnad. Plötsligt började någon fnissa, varpå det inte dröjde många tusendelars sekund innan hela gruppen hakade på. Talet vi hade framför oss hade vi aldrig sett något som liknade.

Imorse fick vi veta att samtliga som skrev skrivningen hade underkänt. Tydligen hade kursledaren gjort ett litet misstag, den typen av tal han tagit till skrivningen ingick inte ens i den ordinarie kursen, än mindre i den här repetitionskursen. Nu har istället frågan uppstått om när vi ska skriva om-KS och jag vet inte vad jag ska tro.

Ni som känner mig vet att jag gillar att laga mat och på lite omvägar har jag hittat in på en intressant blogg. Ragazze nella cucina heter den och skrivs av tre tjejer, Elin, Helena och Maria, som gärna utforskar sina kulinariska drifter. Jag hakade på ett av deras recept och moddade det lite, och det blev kanon!

Man behöver för 3-4 portioner (max två, om John äter):

Pasta (förstås!)

Färsk basilika, ~½ kruka

2-3 vitlöksklyftor

0,5dl mjölk

200 gram färskost, typ Philadelphia Kantarell eller Crème Bonjour Kantarell

En kycklingfilé per person

Lite champinjoner

Riven parmesanost

Man gör så här:
Börja med att skiva champinjonerna och smörsteka dem. Ta ut dem ur stekpannan, skär upp kycklingfiléerna i små bitar eller strimlor om man vill och stek dem ordentligt varpå du saltar och pepprar. Låt dessa stå på svag värme så de inte kallnar och sätt på pastavatten medan du gör såsen. Häll lite olivolja i en kastrull. Skiva vitlöken i tunna skivor och bryn på svag värme i olivoljan utan att vitlöken blir brun. Skiva ner basilikabladen till mindre bitar (om du vill) och häll i dem i kastrullen, salta och peppra, rör ihop. Häll i mjölken och färskosten och koka upp lätt under omrörning. När pastan är klar, slå såsen över pastakastrullen, häll i champinjonerna och de stekta kycklingbitarna och rör om. Servera och strö riven parmesan över tallriken när du hällt upp maten.

Resultatet.

Smaklig måltid!

När x blir y och y blir hyperbolisk cosinus

2005-08-04T17:37:00.000+02:00

Att ett litet tal kan göra en människa så nedstämd. I måndags inledde jag en sommarkurs i skolan (KTH, om vi har några nykomlingar med oss här), i ämnet Differentialekvationer och Transformer III, en fyrapoängskurs i rätt så avancerad matematik, det som många andra linjer på KTH kallar för Matematik IV. Kursupplägget är att man studerar två pass per dag i två veckor, 9-11 och 13-15. Varannan dag ges en kontrollskrivning på eftermiddagen och klarar man fyra av fem kontrollskrivningar behöver man inte skriva någon tentamen. Klarar man det inte får man komplettera resterande moduler på en sltugiltig tentamen. Tanken med sommarkurserna är att de ska vara en extra chans för de som har haft svårt med en kurs (vilket i den här kursens fall är i princip alla), och då man bara kan få betyget 3 (det vill säga godkänt) så är kursen något reducerad.

Sagt och gjort, i måndags satte vi igång och fräschade upp våra under sommaren väldigt dammattraherande matematikkunskaper och insåg väldigt fort att det här med derivator och primitiva funktioner (integraler) inte var något vi precis hade i färskt minne. Att integralen av 1/x är ln|x| kom minst sagt tillbaka väldigt fort och till en början var det med glad min vi pluggade matte, i tanken att sommarkursen skulle vara rätt så lätt avklarad så som tidigare varit. Men vi hade helt glömt bort att det här är KTH.

En diffekvation som ändå är rätt lätt trots allt.

KTH, och då framför allt matematikinstitutionen, har en obehaglig tendens att göra enkla saker ytterst komplicerade. Inte helt förvånande verkade det som att vår assistent var en ren nitlott, då han vägrar hålla en enda genomgång på tavlan, samtidigt som andra gruppers assistenter har 1-2 timmars genomgång per dag. Den första kontrollskrivningen blev en stor besvikelse. Talet var utformat som inget annat tal i boken varit utformat och resulterade i en skapligt komplicerad integral, i alla fall om man gjorde fel. Talet i fråga finns till höger.

Men idag vände läget. Dagens kontrollskrivning var istället förvånansvärt enkel, fokus låg på polynomdivision istället för själva differentialekvationerna, vilket orsakade höjning på många ögonbryn i klassrummet. Jag känner mig relativt säker på att jag spikade den här skrivningen, vilket alltid gör att hela dagen känns toppen.

Imorgon väntar veckans sista pluggdag förstås, sen förhoppningsvis middag med Joalo på kvällen. Har varit min tur att laga mat länge nu, så det är på tiden att föräldrarna försvinner ett tag så jag får köket för mig själv. Det blir nog fläskfilé med argentinsk mangosås och klyftpotatis.

I övrigt hoppas jag att ingen missar min mysiga vän Emilies alldeles nya och fräscha blogg, som jag varit lite sen med att länka till. Emilie skriver bättre än de flesta jag känner, fastän hennes tid i Storbritannien bjuder på vissa praktiska hinder som avsaknad av tre viktiga svenska vokaler och en viss tendens att falla tillbaka på engelskan. Emilie rockar helt enkelt, och hade ni känt henne som jag hade ni förstått det också. Tills ni gör det får ni nöja er med att läsa tjejens blogg med den lämpliga titeln Emilie's Svengelska Blog(g).

Missa inte Emilies blogg!

(Var inte det här det mest matematiska blogginlägg ni läst på länge? I know you like it. *flinar*)

Dance baby, dance

2005-07-29T00:59:00.000+02:00

Hurraropen avlöser fyrverkeriknallarna - ännu en bloggare är på G. En av mina allra bästa vänner har berättat att hon ska börja blogga och jag sitter med myror ända in på skinnet inför det ögonblick då jag får läsa hennes första alster. Det är Emilie som jag tidigare haft bild på här i bloggen som ska utforska sin skriftliga ådra och är den en tiondel så lockande som hennes konstnärliga så har vi alla mycket att lära. Jag minns med glädje den dag då jag såg hennes projektarbete, en receptbok med egenillustrerade teckningar som bakom utställningsglaset gjorde alla oss TS-elever gröna av avund.

Så mycket glädje i någon kvadratmeter leksak

På annat, mer hemnära håll har jag, Don John, gått och inhandlat mig en dansmatta. Själva konceptet med dansmattor är att de utgör en kontroll till ett TV-spel, i detta fall min Xbox. På TV:n kommer det upp pilar i olika riktningar, som man ska "träffa" genom att med fötterna trycka på motsvarande pil på mattan vid rätt tillfälle. Till olika poppiga musikstycken ska man plocka pilarna i takt och med lite övning känns kombinationerna som gjutna.

Det ligger dock något av en historia bakom mitt inköp. Själv var jag väldigt skeptisk till en början till hela principen att som en fjortonåring studsa omkring på en dansmatta. Det var min betydligt manligare vän Robin som var först med att köpa en och han bjöd sedan in mig och Calle till en öl/dans-kväll hemma hos honom, under vilken vi skulle lära oss dansa digitalt. Såväl jag som Calle var under färden dit väldigt tveksamma till konceptet, men med tanke på att vi alla tre är gamers och alla tre skribenter för Sveriges största spelsajt så försökte vi hålla fördomarna borta.

Sanningen, när den väl dök upp som en rak höger rätt över käkbenet, var solklar. Som Calle så elegant sade det; "Man kan ju inte påstå att det inte är roligt!" Sagt och gjort, vi dansade och gick på halva kvällen, ordnade lite pizza, svalde mer öl, och avslutade sedan kvällen på Medusa i Gamla Stan, ett hederligt gammalt rockarställe. Ett par dagar senare köpte jag min egen dansmatta och den som är sugen att pröva är välkommen.

2005-07-22T22:42:00.000+02:00

Efter en jobbig arbetsvecka var det äntligen skönt att igår varva ner, andas ut och vara onyttig med lite chips och salsa. Vid hemkomst upptäckte jag till min förskräckelse att familjen ätit sallad niceoise (eller hur man nu stavar det) med tonfisk, och jag som är så skeptisk mot tonfisk lät genast mungiporna peka nedåt. Men min fantastiska mor har en tendens att göra även konstiga maträtter goda och det här varit inget undantag - för en tonfisksallad var det förvånansvärt gott. Varför egentligen ha bråttom med att flytta hemifrån när man har ynnesten att få äta så god mat, hon är riktigt bra min mamma.

Efter att inatt ha sovit ungefär 16 timmar vaknade jag idag sent och ändå sådär inte-pigg som man kan vara efter att ha sovit för länge. Jag kände att min kropp behövde få vila efter den oömma behandling man utsätter den för med sju dagars tolvtimmarsschema, speciellt med tanke på hur hemsk förra helgen var med allt som hände. Jag och Emilie hade bestämt att passa på att ses innan hon åker hem till Brighton på torsdag och som vanligt försvann tiden så fort att jag undrade hur vi lyckas med denna bedrift varje gång. Vi var först och åt, i Kungshallen som aldrig blir inaktuell, och sedan såg vi filmen Wedding Crashers på bio - helt klart en rekommendation för den som söker en lättsmält och hejdlöst rolig rulle. Lyckades tajma bussen perfekt efter att ha vinkat av henne vid Danderyds Sjukhus och kom hem till sista kvarten på Sällskapsresan 3 - SOS. Det var mycket, mycket länge sen jag blev lika varm inombords som av det sms jag fick en stund efter att jag kom hem.

Samtidigt som vissa andra personer jag vill träffa är lika bra på att höra av sig som isländarna är på beach volley ser jag fram emot morgondagen, då jag först ska åka och handla lite krimskrams samt sprit och sedan bege mig till vänner långt ut i de södra skogarna (Farsta) dit en hombre skaffat sig en dansmatta till sin Xbox. I glada vänners lag ska vi låta alkoholen flöda och tävla i vem som lyckas sämst på mattan. Upp till bevis säger jag - någon dansmattekunskap har jag aldrig påstått mig besitta.

Nu är det dock tid för att, efter en stunds fondshopperi, vältra mig i Scrubs-avsnitt. Åh Zach, jag har saknat dig så.

The irony of being at work

2005-07-18T20:28:00.000+02:00

Det finns de tillfällen då det känns som att man råkat ta fel uppgång i tunnelbanan på morgonen och istället för jobbet hamnat i helvetets utkant, där plågoelden får skinnet att börja bubbla. I lördags var det väldigt hektiskt och flera strömavbrott, när jag kom hem på kvällen var jag alldeles slut. Men igår, söndag, så blev det ännu värre. Normalt sett brukar söndagar vara lugnare, de flesta vilar ordentligt och det är bara de riktigt konstiga människorna som är uppe tidigt på morgonen och klagar på idiotiska saker som att ljudet är långsamt på TV-kanalen Rai eller att det luktar rökelse från ventilationen. Söndagarnas morgonspöken brukar kunna viftas bort rätt lätt, men när jag strax efter två på eftermiddagen på söndagen hade tagit en paus och låg i rastrummet och läste så blev hela rummet vitt och det small till så att soffan jag låg i vibrerade. Blixten hade slagit ner i Securitas-husets höga antenn och skyn öppnade sig och alla möjliga regngudar öste ner all den nederbörd de suttit och samlat på under de senaste veckornas solsken.

Inom loppet av några minuter fick vi in säkert flera hundra larm från anläggningar som blivit strömlösa samtidigt som flera av våra egna larmmottagare var utslagna. Samtalskön fylldes fort med människor från till exempel matbutiker och centralstation som rapporterade att det bildats inomhusvattenfall av allt vatten som ville nedåt. Situationen de följande timmarna var rent av hemsk och fortfarande idag var alla tekniska problem inte lösta. En halvtimma innan jag slutar går strömmen i Upplands Väsby och cirkeln är sluten och det hela börjar om igen. Det är inte lätt när det är svårt, som en vis man en gång sa.

En snigelvän är i stan!

2005-07-14T18:43:00.000+02:00

Efter gårdagens öldrickande med Josse, nyss fyllda 18, och hennes vän Angelica unnade jag mig att sova länge och vaknade först en stund efter elva. Vi var på Movitz som tidigare omnämnts här i bloggen, ett härligt och modest ställe där man kan ta sig en kall öl utan att behöva trängas.

Sent på kvällen igår blev jag påmind av anonyma bloggläserskan, tillika snigelgruppskollegan, Emilie att vi skulle träffas idag. Glad i hågen svarar jag förstås att det går så bra så och jag tackar min berusade sida för att jag hade vett nog att föreslå att träffas inte alltför tidigt. Klockan två möttes vi i Mörby för att åka in till stan och fika någonstans.

Det finns olika fikatyper har jag kommit fram till. När man fikar med vissa människor går man direkt till, eller möts på, ett speciellt ställe och sitter där medan tiden flyger iväg. Emilie och jag gick runt och promenerade och vips kändes det som att vi hamnat på andra sidan stan. Jag har ingen aning om hur det kom sig att vi började gå från Gamla Stan och plötsligt var framme vid Tekniska Högskolan, men fort gick tiden i alla fall och som vanligt med vänner man inte träffat på länge så avverkas en hel hop av samtalsämnen på väldigt kort tid.

Fikaplatsen för dagen var Kaffekoppen eller Chokladkoppen (kommer aldrig ihåg vilket som är vilket) som ligger på Stortorget i Gamla Stan, det som är närmast Kåkbrinken. Emilie, som vanligt den mer intelligenta och bildade av oss två, upplyste mig om att det satt en kanonkula i husknuten till min stora förvåning. Måste vara någon som glömt den där... Vi satte i oss varsin kladdkaksbit, hon tog en kaffe och jag gav mig på en enorm kopp med varm vit choklad som smakade alldeles ljuvligt, det var mycket trevligt både med matimundigandet och sällskapet. En liten skur med sommarregn fick vi smaka på också, en trevlig kontrast mot värmeböljan de senaste veckorna.

Emilie och John
Dagens...
Frukostingrediens: Start! Röd Citrus...
Eftersmak: Öl... Mmmm...
Humör: Glatt, men lite smolk i glädjebägaren eftersom jag jobbar imorgon.
Trattbasse: Fredrik Virtanen, ständigt denna Virtanen. Usch, jag skyr människan som pesten.
Irritationsmoment: Jag är trött på att bli tillfrågad fem gånger när jag går längs drottninggatan om jag vill prata med någon haschtomte från Amnesty. Den enda hjälporganisation jag har förtroende för är Läkare Utan Gränser och den dagen jag har pengar över är det dit mina donationer kommer gå. Tills dess kan pärmtiggarna gärna låta mig vara.

Genomskådade!

2005-07-13T14:13:00.000+02:00

Det var först när jag läste Camillas och Carros helcoola morfar Mortens kommentar i Camillas blogg som jag insåg varför de två systrarna sticker dolkar i ryggen på varandra titt som tätt.

Morfar said...
Är inte detta ett "spel för galleriet" - så säg???

Bakgrunden är att Camilla blivit ombedd av Carro att tillgodose en besöksräknare i den senares blogg. Detta har enligt båda skett, men därefter skiljer sig uppfattningarna. Carro avslöjade mysteriskt höga besökssiffror på runt tusen besök per dag, medan Camilla såg det som sin uppgift att ta reda på varför besöksräknaren visar fel. En hetsig ordjakt tar vid, med återgivna telefonsamtal i blogginlägg och mycket aggressiva kommentarer. Det befängt höga besöksantalet från Carros håll kontrades snart av Camilla med en lika befängt manipulerad omröstning. Det kan knappast längre råda någon tvekan om huruvida systrarna är manipulativa eller inte och familjen fläks, till deras stackars mors förtret, dagligen ut på förstasidorna på flickornas bloggar.

Men nu vet vi alltså hur det ligger till egentligen. Camilla och Carro är sensationsjournalister och har insett nyckeln till all publicitet - skandaler. Carro, med omfattande erfarenhet av löpsedelsmakeri, skulle mycket väl kunna vara den som kom med förslagen, medan Camilla med sin vidsträckta erfarenhet av skandalpress på Aftonbladet mycket möjligen är den som formulerat riktlinjerna för systrachocken.

Följden av detta? Systrarnas löpsedelsjakt trissar sannolikt upp bådas besökssiffror till skyarna. Snart börjat skrytet om vem som fått flest och vips - moment 22 och vi är tillbaks på ruta 1.

Dagens...
Frukostingrediens: Potatislimpa!
Personliga färg: Röd som en kräfta, solkräm är för veklingar.
Glädjeämne: Lönebesked, femsiffrigt efter skatt.
Eftersmak: Gårdagkvällens marinerade vitlöksklyftor. Gott, men har en tendens att vända på magen.

Sommarens första bad...

2005-07-11T17:33:00.000+02:00

Nybadad toker

...och det kunde knappast ha varit skönare! Solen sken, bara något enstaka moln på himlen och fullt med soldyrkare vid femknop som badberget här kallas. Sommarstämningen gjorde sig påmind till tusen och jag tror allt jag hade glömt hur härligt det är att bada i Edsviken. Det blir dessutom ett återbesök imorgon!

Innan det var baddags var jag och lillebror inne i stan och köpte present åt plastsyster Maja. Passade även på att köpa mig en drinkshaker, så nu blir det ännu bättre drinkar till det modiga fåtal av er som vågar er hem till mig på middag. Grasshopper to the people!

Det som just nu känns skönast, här framför datorn där sommarvinden fläktar in genom det öppna fönstret och sveper genom det fortfarande blöta håret och in genom den tunna sommarskjortan, är den sten som lyfts från axlarna som jag gått och klurat på de senaste dagarna. Du vet mycket väl vem du är och det är så skönt att vi klarat ut det hela. En vacker dag, då är du min. *evil laugh* :)

En månad försvinner lätt på två dagar

2005-07-11T01:36:00.000+02:00

Äntligen, ännu en jobbhelg över. För varje helg som går på jobbet åldras jag en månad känns det som. På jobbet har jag koll på min webmail lite då och då, så när jag kommer hem och öppnar Outlook så kommer även den mail jag redan läst i webmailen. Det händer ofta, som idag, att jag i Outlook tar hem ett mail som jag kunde svära på att jag fått för flera dagar sedan, fastän det bara var samma morgon jag läste det. Tolv timmar sätter verkligen sina spår i kroppen. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än t.ex. ett butiksjobb, som jag antar är rätt fysiskt jobbigt med ont i fötterna, ont i ryggen, och så vidare. För mig är det apati och koncentrationssvårigheter som följer av den mentala tröttheten efter en dag på jobbet.

Härnäst väntar hela fyra dagars härlig ledighet. Jag hoppas vädret håller i sig nu, för jag har haft sån otur att jobba nästan alla av de vackra dagarna och när jag inte jobbade och det faktiskt ändå var vackert väger så var jag sjuk och kunde inte bada. Jävla tonsiller. Enligt Aftonbladet verkar det fina vädret hålla i sig i veckan, så för en gångs skull vill jag lita på den blaskan!

The beauty of the country to the west

2005-07-06T01:03:00.000+02:00

Idag ska jag inte skriva så mycket har jag tänkt, utan överlåter detta till någon annan.

Bilden är, i min ringa mening, självtalande.

Säsongens första bad

2005-07-02T13:01:00.000+02:00

Efter att igår ha sovit så länge att jag undrade vilken månad det var när jag vaknade blev jag utschasad i trädgården av min snälla familj, som hotade med att sätta mig i förrådet med enbart vatten och bröd om jag inte klippte gräset. Nåja, riktigt så illa var det inte, men dags för gräsklippartango blev det ändå. I den härliga "växlande molnigheten" klippte jag riktigt strategiskt och lämnade ytorna på framsidan tills dess att solen kom fram, då tröjan snabbt flög av, jag slog två flugor i en smäll och blekheten sakta men säkert kröp tillbaka. Särskilt brun vill jag dock inte påstå att jag blev.

Så vacker, så vacker.

Efter det mötte jag upp med Joel för en sväng in till stan. Vi började med att äta mat i Kungshallen, det blev pommes med en riktigt saftig bit entrecôte, entrêcote, eller var man nu ska sätta det förbaskade taket. Efter det gick vi till Sergel och slank in på StarWars Episode III, som varken jag eller Don Joalo hade sett. Den var väl rätt ok ändå, sömmade ihop föreliggande och efterliggande episoder rätt bra, men vissa bitar var rätt svaga. Scenen där Darth Sidious blir lite skrynklig i ansiktet till exempel tyckte jag var rätt svag. Även scenen på slutet där Padmé ploppar ut tvillingar, förlossningsroboten utbrister "Umbaaaaaa Ingaaa" varpå jag och Joel tittar på varandra och skakar på huvudet. Natalie Portman må vara sanslöst vacker, men det här var inte hennes bästa film i serien. De av er som gillar Natalie ska nog ta och se Garden State tycker jag, som ju som bekant är gjord av min idol Zach Braff.

Alla vägar bär till Movitz.

Efter bion hade jag först inte tänkt mig något särskilt förutom hemfärd, men istället hamnade vi på stamhaket Movitz i Gamla Stan. Där satt vi ett tag innan barndomskompisen Erik anslöt och Josse hörde av sig om en 20-årsfest i Skogsvik i Danderyd, varpå de tre glada grabbarna (eller musketörerna) snabbt drack upp sin öl (det hade vid det här laget blivit ett par stycken) och hoppade in i en taxi. Färden gick hem till mig, där upphämtning av diverse alkoholkoncentrat (vodka) inhämtades och sedan hittade vi av en slump en annan taxi en bit bort som tog oss den sista kilometern. Adressen vi hade fått var ridvägen 24, och när vi kom fram var det upplyst men ingen musik hördes. Vi ringde på, varpå en man tittade ut genom fönstret och bryskt frågade vad fan vi gjorde där. "Vi ska träffa Amanda" sa Erik (Amanda var jubilaren för dagen), varpå mannen i fönstret återigen bryskt förklarade att någon sådan inte fanns där. Efter överläggning med en något berusad Josse fick vi veta att festen var på kvarnvägen 24, inte ridvägen, så vi börjar knata iväg igen.

Som tre små ivriga möss följde vi alla ljud vi hörde och musiken tilltog allt mer tills vi kom fram till en fest. Där såg vi till vår stora förvåning Markus bil på uppfarten och hörde dennes röst från balkongen. Märkligt tänkte vi, och ringde ner den lilla parveln för en förklaring. Vi hade hittat fram till fel fest. Överläggningen med Josse vidtog igen och till slut kom vi fram till rätt adress, men tempot var rätt avslaget och folk började röra sig hemåt. "Skitsamma" var vår gemensamma tanke, så vi började blanda upp drinkar och satt och snackade på altanen hemma hos Amanda, som vi aldrig hade träffat förrut. När så småningom jubilarens föräldrar kom hem så kände vi att det nog var dags att bida vår tid och ta farväl, fastän de artiga föräldrarna försäkrade oss om att vi inte behövde gå. Till vår glada trio anslöt sig nu Josse och tillsammans började vi ta de första stegen hemåt, idelt lyssnande till takten från Josses klackar.

På vägen hade några barn ritat upp en rastruta med krita på gatan och lämpligt nog såg vi en boll på en tomt bredvid. Fulla, glada och med massor av minnen från svunna tider började vi spela rastruta, lättroade som få. Vi höll på där en stund, grannarna undrade nog, men till slut när undertecknad skulle plocka ner Erik från fyran så blev sparken lite för hård, bollen for in på en tomt, välte ett gäng krattor som lät som en flygplanskrasch när de rasade ihop mot marken. Vi kände att det var dags att gå vidare.

Nu möttes vi istället av synen av Kvarnparksbadet, ett poolförsett utebad här i närheten. Vi hoppade över stängslet, kände lite på vattnet och konstaterade att barnpoolen såg väldigt inbjudande ut. Erik var modigast och var först med att ta av sig kläderna och hoppa i, Joel kom som säker tvåa och själv var jag sist i plurret. Josse fegade på land och vägrade trots många uppmaningar att ta av sig kläderna, konstigt nog. Efter en stunds bad tog vi på oss kläderna igen och gick hemåt. Jag vaknade imorse av ett sms från Sara och fick för mig att jag hade en grevéost på huvudet. Jag är fortfarande skadat bakis.

Barnpoolen, fast på dagen.

Häromdagen träffade jag Camilla, när hon var vänlig nog att komma förbi och hälsa på mig på jobbet under min lunchtimme. Vi begav oss till Casa Mia, vår nya stampizzeria, där Camilla åt knappt en halv lasagne och jag satte i mig en lyxpizza med renstek, kantareller och creme fraiche. Det satt fint i kistan vill jag lova, och som många av oss vet är Camilla minst sagt bedårande och mycket skojig att prata med. Att hon sedan även gör sig bra på kort (till och med när hon sitter och surar) är bara en bonus.

Glada efter maten.

Camilla hinner posera mellan tuggorna.

Denna härliga dag, som så fint inletts med molnighet och bakfylla, kommer antagligen spenderas med picnic varvat med ännu mer utgång. Egentligen orkar inte huvudet (det var det där med grevéosten), men ibland får man ligga i. Vid sidan om mig ligger mina ännu blöta kallingar och jeans från nattens lilla äventyr (se ovan), en halvt urdrucken flaska vodka och en gul postit-lapp med någon typ av sifferkombination och texten "Fixa!!!" på.

Min nya vän

2005-06-29T09:59:00.000+02:00

Jag har fått en ny vän, en lite svensk sådan. Fast min nya vän har också influenser från Japan, fastän den aldrig kommer lära mig japanska. Jag impulsköpte min nya vän på Webhallen för 3500 kronor efter att ha fått ett infall då jag insett att jag just nu har alldeles för mycket pengar. Min nya vän och jag kommer väldigt bra överens.

Vännen min

Vad som egentligen hänt är att jag gått och köpt en ny mobil. Som den pryltok man är känns det ju ständigt lockande att köpa på sig något nytt och på senaste tiden har jag funderat på både ny mp3-spelare och ny kamera. Till slut blev det nu båda, plus en mobil. Min nya Sony Ericsson K750i har allt, den har en mp3-spelare (med förvånansvärt bra ljud), den har en digitalkamera (som är riktigt bra, 2megapixel och som har en lampa för foton i mörk miljö) och så är det en riktigt skön mobil. Det märks att Sony Ericsson äntligen lyckats med sitt gränssnitt, jag har speciellt märkt detta eftersom mina två tidigare telefoner varit av samma märke (Sony Ericsson Z600 och Ericsson T65). SE har tagit små men betydliga steg och varje gång förbättrat småsaker. Som till exempel att den när man nu skickar ett MMS inte bara stannar till och visar en dialogruta i fem minuter, utan att meddelandet läggs i utkorgen och skickas i bakgrunden, precis som i ett mailprogram. Min nya vän har allt och sviker mig aldrig.

Det finns en del saker som stör mig här i världen. Rabiata manshatare som kallar sig feminister, riksdagspolitiker som har mindre närvaro i riksdagen än vad jag har och ändå cashar in storkovan, knäppa beslut från myndigheter (nya kassettavgiften, jisses), utdaterade larminstruktioner och surmulna kontaktmän som inte verkar inse att deras uppgift i larmkedjan är att bli kontaktade. Men, något vardagligt som gör mig lika trött och less som ovanstående är när personer säger att de ska göra något eller höra av sig, och aldrig gör det. Det är sån tur att jag har en ny vän som aldrig sviker mig. Undrar vad jag ska döpa den till...

Dagen då SL kastade in handduken

2005-06-24T00:20:00.000+02:00

Jag har aldrig riktigt varit en plankare. Visst har det väl hänt att man fulat sig någon enstaka gång mellan någon station, eller att man sagt "Bergshamra" i spärren Mörby Centrum för att man tjänar en stämpel på det, men ändå har jag alltid envisats med att köpa både klippremsor och säsongskort. Jag resonerar som så att det bästa man kan göra för att hjälpa till att göra lokaltrafiken bättre är att betala för sig. Om tillräckligt många betalar så kanske stationerna blir fräschare, tågen mer punktliga och biljetterna billigare.

Inte planka på bussen!

Jag har egentligen ingen förståelse för personer som resonerar som så att de plankar för att SL ska sänka priserna. SL må vara kraftigt statligt uppbackat, men det är trots allt ett kommersiellt företag, ett företag som mycket väl kan gå i konkurs. Att tro att det får ner priserna när man plankar är inte bara urbota dumt, det är riktigt naivt och patetiskt. Jag själv jämnställer det med puckon till klottrare som taggar ner godisautomater, rulltrappor och perronger då de inte anser att de fått "vara med och bestämma hur det allmäna rummet ska se ut". Jag har själv diskuterat både långt och länge med en "grafittimålare" av den värre typen (den som bara taggar och inte målar något vackert) och till den typen av personer har jag bara en sak att säga: försvinn. Det är förstås väl värt att påpeka att riktig grafitti är en konstform som bör tillåtas, fast under kontrollerade former.

Den nya loggan

Den gamla loggan

Men SL är knappast klanderfria, ibland tar de beslut som får även den mest lugna stockholmsinvånare att knyta händerna av ilska. Som när SL:s styrelse, efter att VD:n hade tagit fram en ny grafisk profil för miljontals kronor och börjat använda denna i dekaler i tunnelbana och på i princip alla bussar, bestämmer sig för att "ja, nya logotypen är fin, men vi fick inte vara med och bestämma så nu bestämmer vi att den gamla ska tillbaka". Flera hundra tusen kronor gick således åt att återställa den gamla igen.

Eller SL:s senaste påhitt, att här i Danderyd där jag bor slå ihop sex busslinjer till tre. Det är motsatta ringlinjer som blir enade, 606 och 616 blir 601, 602 och 612 blir 602 och 604 och 614 blir 604. För att särskilja vilken buss som går åt vilket håll så lägger man till ett H för högervarv. eller ett V för vänstervarv. Inte bara är ändringen helt omotiverad och onödig, det är även så att bussarna stannar på exakt samma ställe i Mörby Centrum och väldigt få av dem har respektive bokstav uppsatt på linjeskylten. När de två varianterna av 602 går med 10 minuters mellanrum och den ena ibland kan komma tio minuter sent (händer rätt ofta faktiskt), så är det upplagt för en jäkla soppa. Undertecknad har mailat SL och frågat hur de tänkt, och jag hoppas ideligt att jag får ett bra svar.

Battlefield 2

I skuggan av SL:s fadäs har jag precis börjat på en av sommarens heltidsarbetsveckor Securitas style, det vill säga sju dagar i sträck med tolv timmar varje dag. Man kan lugnt säga att det tär på kroppen och under den veckan ser man inte mycket av vänner och bekanta, såtillvida de inte är snälla nog att komma och hälsa på under lunchen. När jag inte passade på att ta "rökrast" i solskenet (nej jag röker verkligen inte, men det är en bra ursäkt att gå ut) så fullbordade jag recensionen som jag och två andra redaktörer jobbade på av det senaste pangpangspelet - Battlefield 2. Om du vill läsa den så föreslår jag att du klickar här och i annat fall hoppas jag att du hör av dig när en annan stackare pratar med Stockholms idiotbestånd i telefon.

Danderyd - en by i världen

2005-06-22T01:21:00.000+02:00

Visst, ibland måste man vara lite sådär global. Ut och resa, se världen, studera främmande kultur, lära sig andra språk, smaka på vartenda engelskt ord man ser för att göra sitt uttal perfekt. Men i slutändan måste man nog ändå ha en stabil klippa man kallar hem. Jag är både glad och nöjd över platsen jag bor och är uppväxt på - mitt vackra Danderyd. Här är lugnt och skönt, nära till allt och som Camilla idag så vist sa så kommer man hur man än gör, förr eller senare, att hamna i en villa härute någonstans. Inte mig emot.

Efter att ha hämtat sig från sviterna efter DreamHack och konstaterat att jag som vanligt efter ett DH är krasslig och har ont i halsen så träffade jag idag Camilla för lite picknick i humlan. Det visade sig att Camilla och jag har mer förflutet gemensamt än vad vi trodde, båda ljusa och mörka saker. Att hon sen dra med sig mamsen och åker till Uppsala bara för att hämta en cykelhjälm tycker jag var särdeles lustigt!

Kanske Camillas hjälm

Vägen hem från nördmetropolen

2005-06-19T19:50:00.000+02:00

Vägen från Jönköping till Stockholm är inte alls kringelikrokig utan snarare rak och bred. Fyrfiligt med 110 hela vägen ger möjligheter för snabb hemfärd och färddatorn visade vid framkomst en snitthastighet på 132km/h. Så kom det sig alltså att en urtrött John så småningom, efter att ha lämnat sina små får vid dess respektive hem, nådde sin slutdestination. Jag kommer sova väldigt gott inatt.

Jolt Cola - livets nektar enligt vissa.

Att gå på LAN är en annorlunda upplevelse. Medelåldern är nedåt 17-18 år skulle jag gissa, och de deltagare som är i den åldern lämnar i princip inte sin plats på evenemangets tre dygn, förutom för att köpa mat eller Jolt-cola (variant av coca cola med mer koffein). Av 3500 deltagare hade drygt 200 stycken duschat när evenemanget hade varat i två dygn, och det är lite obehagligt. I den stora Elmia-hallen märker man redan när man kommer in att det inte står helt rätt till, det luktar som en blandning av svett och micropizza vilket antagligen är precis vad det är också. Jag är glad att jag och redaktionen bodde på hotell, för utan att duscha på morgonen är jag inte människa utan något helt annat.

Jag undrar jag också...

Imorgon ska prylar lämnas tillbaka och hyrbilen likaså, så det kommer ta större delen av min dag. Sen är jag ledig fram till och med torsdag, då jag jobbar i en vecka (10-22, till och med onsdag). Det var ett halvår sedan jag jobbade heltidsvecka på Seccet senast, det ska bli intressant att se hur kroppen pallar. Det blir i alla fall två dagar ledigt innan, hoppas på att få träffa bland annat Camilla, men jag har inte frågat henne än så jag vet inte ens om hon har tid. Sen har ju Joel, alias Don Joalo, kommit hem från Australien. Borde fixa fram lite öl och förhöra honom om hans eskapader tror jag.

The dawn of a new day

2005-06-19T08:04:00.000+02:00

John åker hemåt.

En tur i svettluktens och micropizzans land

2005-06-18T10:26:00.000+02:00

Så var sista aktiva dagen på DreamHack inledd, när man går mellan bordsraderna framträder den där för LAN så karaktäristiska lukten av svett blandat med micropizza. Jag är så glad, så glad att vi har ett hotellrum så man kan sova i en säng på nätterna och duscha/raka sig (inte på benen) på morgonen. Just nu är jag i alla fall någonting i nära anslutning till en människa.

Igår var det som vanligt mycket kaos i planeringen hos DH, så våra aktiviteter blev försenade eller störda. Min uppgift här i Elmia blir mer och mer att jaga folk i crew, mest sponsor support, för att få igenom de punkter som vårt avtal reglerar. Det får mig att önska ibland att jag hade en elbatong.

Gårdagens höjdpunkt (som i och för sig varade nästan hela dagen) var besöket av Anna, en kär vän som jag träffade på DreamHack för många år sedan, 2001 tror jag. Vi gick omkring, pratade, tittade på nörderiet, åt mat och jag fick spö i Donkey Konga (ett kongatrumspel till Nintendo, läskigt skoj). Att träffa en person man bara pratat med på nätet de senaste tre åren var en känsla som var väldigt härlig, fast nu dröjer det kanske tre år till nästa gång igen! Jag håller tummarna för henne och hennes krambjörn som turnerar i Korea.

Anna och John på DreamHack

Morgondagen bjuder på hemfärd på morgonen/förmiddagen, och eftersom redaktionen jag basar över inte har fler körkortsinnehavare än undertecknad är det jag som kör hemåt. Jag måste verkligen fixa mer sömn inatt så det inte blir avåkningsrisk imorgon, det tror jag inte någon skulle digga... Det ska bli skönt att komma hem, I have places to be and people to meet. Hej på er.

Ett inlägg från sömnlöshetens land

2005-06-16T06:04:00.000+02:00

Så sitter man då på ändan i Elmia i Jönköping, om två timmar börjar insläppet till DreamHack och vi har precis fått montern i ett uppvisningsdugligt skick, men imorgon blir det besök på såväl Rusta och IKEA som godtycklig datorbutik. För er oinvigda - DreamHack är en datorfestival dit ungefär 5000 personer tar med sina datorer och sitter och nördar från torsdag till söndag. Själv sitter jag med sajten jag jobbar på och jobbar duktigt med att skriva nyheter, artiklar och sånt. Men just nu är jag bara trött.

Häromdagen var jag på bio med helyllekapet Camilla, man kan ju gott påstå att pojkarna på stan kastade långa avundsjuka blickar på mig och mitt fabulösa sällskap, de ville nog allt vara i mina kläder. Men tji fick de, och till slut hamnade vi i biosalongen på Mr&Mrs Smith, en film där Angelina Jolie och Brad Pitt spelar ut varandra i en kavalkad av vackert korreograferade fightingscener som kan få även den mest luttrade av kampsportsexperter att gråta blod av lycka. Det hela avlöpte som en mycket trevlig kväll och jag blev idogt påmind om hur kul gamla Millan är att prata med. Finns nog inte något som vi inte pratade om, och att skåda hennes studsande i biostolen under filmens lite roligare delar var såklart ett stort nöje som är få förunnat.

Klockan är strax över sex och John behöver verkligen sova. Jag hoppas jag kommer ha tid att blogga igen under evenemanget, kanske när jag är människa igen!

En liten berättelse om en snigel

2005-06-11T23:10:00.000+02:00

Det är lite märkligt ibland hur små detaljer kan göra livet så mycket härligare att leva. Ett bensindrivet fordon till exempel, en liten metallhög på fyra hjul som gör att jag kommer till jobbet på 15 minuter istället för 60. Och plötsligt så ser jag fram emot att vakna, åka till Seccet, tjäna storkovan i tolv timmar och sen glida hemåt på precis lika många minuter som jag har fingrar och tår minus fem.

"Onekligen är onekligen ett ord vars användningsområde onekligen varierar. Föregående påstående är onekligen sant."

Idag använde jag ordet onekligen för första gången på en halv evighet, när jag talade i telefon med en anmälare på jobbet. Onekligen... Smaka på det, det är ett fint ord. Ett ord som alldeles helt onekligen kan användas till en massa trevliga meningar. Ironiskt nog växlade jag ett par ord på MSN med min limegröna vän Emilie (good morning my lady) som tidigare (okej då, för 3+ år sedan) retade mig för min omfattande användning av ordet men som nu kom på sig själv med att använda det själv! Eller det kanske bara var en pik, en referens till gamla svunna tider? På något konstigt sätt så får i alla fall det där ordet mig att "aaaalldeelees ooooosökt" att tänka på gamla gymnasietider och vårt snigelprojekt.

För er som inte är insatta i snigelprojektet (det vill säga i princip alla som läser det här utom Emilie) så var det min och mina vänners prestation i kursen Projektarbete (100p) i tredje ring. Eftersom vi läste teknik skulle arbetena förstås vara inriktade på teknik, varför vi valde att bygga en snigel. Grandis Carnatus Cochlea blev dess vackra namn (jag hade en förkärlek för latin vid sagda tidpunkt), och översätts enklast med "Stor Fet Snigel" (måhända att grammatiken är något felaktig).

"Grandis Carnatus Cochlea
...och du trodde sniglar hade tråkigt!"

Sagt och gjort, GCC-gruppen aktiverade sig, demonterade (bryskt) en radiostyrd bil, plockade ut styrservon och motor och byggde en ny vagn baserad på LEGO och Meccano. Själva snigelchassit byggdes i LEGO och modellerades även i LEGO CAD. Och resultat blev lika vackert som vi hade hoppats på:

Snigeln Tilde, vacker som få.

Se även:
Rapporthemsidan om Tilde och GCC-projektet >>

Och det, mina bloggläsande vänner, var sagan om Tilde och hennes äventyr. Om femtio minuter stundar en ny dag, om sex timmar (hoho, jag skrev "sex" i bloggen, rubriker på morgondagens Aftonbladet: "SEXCHOCK I NÄTBLOGG - Nu talar den skyldige mannen ut!") ska lilla jag upp och åka till jobbet. Godnatt!

Lite lugn och ro skadar aldrig

2005-06-10T00:27:00.000+02:00

Det krävs ett sommarlov för att man ska inse hur tråkigt det är att inte göra någonting alls. När man har skola och jobb som tar upp tid så värderar man den lediga tiden mycket mer, nu när jag bara kan sova, äta och göra vad jag vill känns det mer långtråkigt. Det är svårt att ta sig i kragen och aktivera sig också, det är inte alltid man är sugen på att röra sig och anstränga sig.

Dagens John

Som tur är händer det trevliga saker ibland... GTA: San Andreas är förstås en, en annan är att föräldrarna väljer att försvinna utomlands i en knapp vecka. "Hurra", utbrister jag och lillebror spontant. "Nu kan vi ligga på soffan och klia oss i naveln i flera dagar i streck!", låter det strax därpå. Men vad är det vi gjort de senaste dagarna egentligen? Ska sanningen fram så är det just det, gå upp vid 12, äta något microbart och sedan lata sig hela dagen. Nej usch, jag ska inte klaga, det hade kunnat vara betydligt värre. :)

Solen har ju kommit! Synd för er (hej Camilla!) som hade sett fram emot min streakingsväng i Vasaparken, det får bli en annan gång. Jag är ruskigt sugen på picknick i någon park, en engångsgrill, lite flinta, potatissallad och öl att läska strupen med. Om någon läser det här och får upp suget, tveka inte att säga till!

Flaggans svenska dag, eller något sånt

2005-06-06T23:03:00.000+02:00

Min pluton under högvaktsavlösning

Nationaldagen, eller svenska flaggans dag om man så vill, är för mig och mina gamla lumparvänner en dag fylld av minnen. Inte för att vi gjorde något särskilt den dagen för två år sedan, det var 2.pluton som fick "äran" att trava runt på Slottet medan vi hade stalltjänst, utan snarare för att hela dagen, speciellt nu när den blivit en nationell helgdag, representerar en stor del av den patriotism som vi lärde oss att omfamna under mina 10 månader i kronans tjänst. Nog växte det patriotiska i en under perioden i lumpen, och när vi idag möttes upp ett par stycken var det som att öppna luckorna till fördämningarna, minnena bara forsade ut. När man satt igång fyra personer som gjort lumpen tillsammans i lumparsnack så finns det ingen återvändo, då går det inte att få stopp på dem.

Jag, uppsutten till häst

Vaktavlösningen och paraden dagen till ära var ok, men inte mer än så. En stor tamhet genomsyrade hela verksamheten, marschanträdena nådde knappt bort till kommendantsflygeln och rättningarna var stora och osnärtiga. Den enda ljuspunkten i tillvaron var tjejen som var gevärspost i första avlösningen, hon tog i för kung och fosterland och hade det mäktigaste gevärsrop jag hört från en tjej någonsin. Sedär, då har jag recenserat högvakten också. Saker och ting var helt enkelt bättre på vår tid, fastän jag inte är så gammal som det låter på mig när jag säger så.

Imorgon ska jag ta itu med det sista jag har kvar i skolan. Det ska bli skönt att få det avklarat så man äntligen kan ta sommarlov, eller vad man nu ska kalla det. "Period med regn där skola byts mot jobb" kanske, för så verkar det se ut nu. Äckliga väder, ge mig min sol annars springer jag naken genom vasaparken!

Dagens...
Bloggare: Jamie Oliver
Babe: Camilla (säg inte till henne att jag flörtar sådant med henne bara)
Låt: The Shins - New Slang (från Scrubs och Garden State)
Spam: Kanonbra oljeaktier!

En dag med tomhet i huvudet

2005-06-04T23:28:00.000+02:00

En trött John låg vaken hela kvällen då någon nybliven student i området valde att spela så hög musik att basdunket smög sig över Klingsta Sjukhem, genom Johns fönster, ner under Johns täcke, genom de två kuddar han höll tryckta över sitt huvud och in i hans öron. Jag menar, visst, studenten är skoj och visst ska man få låta lite, men hur jäkla omdömeslös får man bli när man ställer högtalarna på utsidan av huset när man bor 50 meter från ett sjukhem. Dagens ungdom, usch. :)

Trots bristen på ordentlig (mer än åtta timmars) sömn så gick tentan faktiskt helt okej. Den började med en teoridel utan hjälpmedel och när man lämnat in den (jag var konstigt nog först) fick man börja på problemdelen och kunde då använda föreläsningsanteckningar och kursbok.

Dagens lunchställe

Jag satt i lite mer än tre timmar, sen promenerade jag iväg, åt lunch i Mörby C (länge leve Taco Bar) och åkte sen hem. Nu så här efter tentan har jag kollat lösningsförslagen och kommit fram till att jag enbart på teoridelen har minst 8 bombsäkra poäng, och eftersom jag bara behövde 6 av 39 så känner jag mig kolugn. Återstår gör bara en komplettering på en mekanikuppgift, sen är sommaren ett faktum.

Imorgon blir en delvis lugnt dag hade jag tänkt. Sova länge, vila ut, eventuellt skjutsa ut föräldrarna till Strömma och sen jobba halvskift (sex timmar). Kärringpass är de bästa!

Domedagen är nära, men jag är lugn

2005-06-03T19:53:00.000+02:00

Det är kvällen innan tentan och jag antar att det är tänkt att jag ska vara orolig, men ska sanningen fram så är jag det inte alls. Ungefär just nu skulle jag kanske bryta ihop som en tonårsflicka som precis upplever höjdpunkten av puberteten, gråta så sminket rinner, skrika till kudden att allt är så hopplöst, att jag aldrig kommer att få ett jobb, att jag kommer ligga där på gatan med en pappskylt, en hund med fler loppstäder än tänder och ångra mig för att jag läste till civilingenjör och kastade bort min framtid. Haha, eller inte.

Diff&Trans III is no more!

Helt ärligt så är jag kolugn. Tentan får gå som den går, för jag har tagit sommarlov. Slut är det på alla formella bevis, alla idiotiska satser och alla helt värdelösa kursledare. Slut på inlämningsuppgifter, på redovisningar, projektrapporter, ämnesuppsatser, vedervärdiga laborationer, ja slut är det på hela alltet. Och det bästa? John är klar med basblocket. Nåja, det var ju en sanning med modifikation, men förstör inte det här för mig nu, låt mig smaka på sötman! Mmmm... Klar.

Kvällen bjuder på en antagligen fantastiskt smaskig måltid av min kära mor. Jag brukar få beröm när jag lagar mat åt vänner, men mor min, hon lagar som ingen annan. Jag skulle också vilja besitta den där kunskapen, att bara känna instinktivt vad det är som saknas i smaken. Som Jamie Oliver, där har vi en skön snubbe.

The Naked Chef, Jamie Oliver

Istället för att bli helt galen i sitt eget ego och hur man framställs i rutan så är han helt relaxad. Han visar sig själv, han blir arg, han blir ledsen, han blir deprimerad och ibland blir han till och med glad. Visst kan det kännas lite konstlat när han ska bjuda hem sina kompisar på middag och en TV-kamera förevigar det hela (antagligen med åtta ljudkillar som man aldrig får se också), och vännerna inte vet vad de ska säga och bara uttalar sig enstavigt under hela programmet - Jamie tar ändå kommandot, lyser som en solstråle, lyckas vara skojig och professionell på samma gång och lagar mat som ser så god ut att jag hade kunnat ta en fet tugga direkt ur skärmen. Glassplitter, smaskigt! Hade jag varit flicka eller homosexuell (vissa säger dock att jag är både och) så hade Jamie varit ett drömkap.

Från vissa källor har jag nu hört att Oboy går att snorta, att det ger en syrlig känsla som strax därpå följs av ett kliande obehag tills dess att chokladsmaken kryper ner längs svalget. Jag tror jag avstår och fortsätter blanda Oboy, med sked kan tilläggas så ingen får några erotiska flashbacks från tidigare TV-reklamer. På tal om erotik, jag skulle bra gärna vilja veta vad Camilla menar med isbitsleken. Visst har jag nyttjat isbitar tidigare, men på ett dansgolv? Jäkligt kinky tjejen, kinky as hell! De där uppsalastudenterna vet hur man lever loppan, medan studentlivet i Stockholm mer förknippas med de extrema sektionstöntarna, de där som har så myckt klinkklong på overallen att när de kommer ett gäng så tror man att American Rappers Association är på besök. Jag har en overall jag med. Den är rosa. Den ligger ihopknölad, oanvänd, låååångt in i garderoben.

Stötte på Emilie idag på MSN, mitt gymnasievillebråd som jag jagade med allt ifrån kastyxa till SCUD-missil. En gång hade jag henne fastbunden vid ett träd efter att hon fastnade i en av mina fällor, men vig och snabb så vart hon snart fri och kvar stod John snopet kvar igen. Hon dyker upp alltför sällan på MSN och vi hade ett långt och trevligt samtal om livet, världen, skolan, minnen och allt sånt där. Det fick mig att börja tänka på min gymnasieklass och min högstadieklass, jag undrar lite vad alla de man sedan länge tappat kontakten med har för sig. Är det någon som har gift sig, någon som blivit rik, någon som blivit känd, någon som blivit snygg, någon som blivit ful? Någon som har fått alldeles för mycket pengar och vill ge bort hälften till en trevlig kille från Danderyd som gillar att chilla i sina mjukisbyxor som tvättas ungefär lika ofta som de knäppa overallmänniskorna (se ovan) tvättar sina favoritplagg? Ingen? Äsch då. Jag får väl nöja mig med att fortfarande ha kontakt med Camilla, henne har jag ju koll på. Eller har jag?

På tal om det, let's take a walk down memory lane...

Klass 2C, Kevingeskolan. Den som tittar noga kan hitta flera bekanta ansikten...

Dagens...
Länk: The Lifecycle of Bloggers
Mystiska händelse: Jag vet att det är kul att ta studenten och det åker sjukt många flak runt, runt i Danderyd idag, men varför låg det tre par kallingar längs trottoaren på noragårdsvägen? Det var klart och tydligt boxerkalsonger för den yngre, modemedvetna åldersgruppen, samtliga tre av finare märken. Vem fasen tar av sig kallingarna på ett studentflak och kastar av dem, tillsammans med två av sina manliga vänner? Something strange is going on in Danderyds Gymnasium.

En dag, en tenta

2005-06-02T16:23:00.000+02:00

Juni, en av de få månader jag själv brukar räkna som en sommarmånad, inleds nu precis likadant som vi är vana vid här i Sverige - med regn. Lämpligt nog valde jag att inte ta en jacka till skolan och den pressvisning jag först var på, något som jag senare fick ångra. När jag tänker på Storbritannien så ser jag framför mig ett regnigt London, med skäggiga äldre herrar iklädda frack och plommonstop idelt rökande på en kurvig pipa där de står i ett gathörn. Någon går böjd mot ett papper med ett förstoringsglas och genom luften kommer en rufshårig pojkvasker flygande på sin kvast, utstötandes alla möjliga konstiga ord som "expecto patronum" och "avada kedavra". Denna jäkla Harry Potter, jag skulle plocka ner honom ur skyn med en luftvärnskanon vilket ögonblick som helst, utan att tveka.

Thomas, jag hoppades på dig, att du skulle avstyra sånt här trams!

Sverige verkar vara i en era där det anses lämpligt att stifta lagar och bestämmelser som antingen är helt oresonliga, eller alls kan upprätthållas av polis och myndigheter. Ett exempel på detta är "antipiratlagen" som träder i kraft 1 juli. Vad den i princip säger är att det blir olagligt att ladda hem upphovsrättsskyddat material utan skaparens medgivande. Vad vår klyftiga, lönnfeta och dyslektiska regering dock inte tänkt på är att de inte definierat vad det innebär att "tanka ner" något och när det görs. För er oinsatta kan jag berätta att varje gång man besöker en hemsida sparas den på ens hårddisk i något som kallas "cache", för att den ska gå snabbare att ladda nästa gång man besöker den. Den mesta information som finns på internet är upphovsrättsligt skyddad enligt svensk lag, även denna blogg, eftersom det är jag och ingen annan som skrivit den. Rent lagligt sett är alltså du en brottsling nu när du läser det här, eftersom du har sparat min blogg på din hårddisk. Tur som attan att jag inte tänker polisanmäla dig!

Snart betydligt dyrare.

Ett typiskt svenskt slag i luften har nu varit från Regeringens sida att öka något som kallas kassettskatten, så tomma CD-R och DVD-R (alltså skivor man kan bränna) blir betydligt dyrare. Den extra inkomsten ska gå till att kompensera musiker och filmmakare för deras "ekonomiska bortfall". Så om jag filmar eller fotograferar när jag är utomlands och sedan sparar mitt material på en skiva, då tvingas jag ge pengar till någon fattig jävla lantis som vill kalla sig musiker och lever på statliga bidrag för sitt "yrke". Verkligen en bra lösning, grattis till den som kom på det!

Visst är det väl tur att det finns glädjeämnen också, när saker som ovan skulle kunna reta gallfeber på vem som helst. Om knappt två veckor kommer Joel hem igen, antagligen brun som en pepparkaka och med resminnen som får våra små bravader att vilja gå och gömma sig. Den lilla jäkeln, jag ska komma på något sätt att hämnas på honom för att han roat sig i Australien i flera månader utan oss. Pluggandet idag var kort, men gick väl ändå sådär. Det var svårt att skriva när jag höll tummarna för Camilla som satt och skrev tenta, så jag fick ägna mig åt läsning istället, vilket nog var lika bra. Sista dagen för ångerplugg imorgon, sen är det dags för den stora prövningen. Det blir en lycklig John som går ifrån skolan på lördag, med inlämnad tenta och precis påbörjat sommarlov. Amen to that.

Dagens...
Njutning: Min spanska ryggkliarpinne, det kliade som attan när jag kom hem!
Korkskalle: Kursledare i kursen ADK, som i kursmaterialet ska visa exempel på en algoritm som hittar kortast väg mellan start och mål, och inte ritar ut något mål.
Lunch: Älgwrap, på pressvisningen. Det fanns även ren- och vildsvinssmak, kändes inte så hett.

En rökfri dag

2005-06-01T17:36:00.000+02:00

Första dagen med rökförbudet på serveringar passerade för mig obemärkt förbi, antagligen för att jag själv varken röker eller under dagen gick på någon servering. I andra länder har ju härliga bieffekter uppstått på restauranger och klubbar, folks kroppsodörer (svett och fis) kom fram när röklukten försvann och många klubbar fick sätta in stora doftfläktar med citrusessens för att inte illamåenden skulle sprida sig på dansgolven. Vi är en bra härlig ras vi människor, som luktar så illa att vi inte står ut med oss själva. Tänk bara om djuren hade haft samma problem, då hade nog inte hundar gått och sniffat varandra i baken hela tiden.

Idag kändes det verkligen som att jag hade en sladd rätt in i huvudet från Barsebäck 2, för jag har inte kunnat frammana många konstruktiva ansträngningar under dagen. Det blev mer prat, larv, mobilpill och fokus på lunchen än faktiskt pluggande. Se nedan för en bild av en mycket effektiv John.

Jag förstår inte hur man tänker när man bygger ett av världens modernaste kärnkraftverk på någon kilometers avstånd från grannlandets huvudstad. Visst, skoj, fniss och skämt, det hade väl varit trevligt att bli av med danskarna. Men skämt åsido, borde inte någon för 30 år sedan insett att de skulle ha vissa synpunkter på att vi bygger en liten anläggning som riskerar hela deras fortlevnad. En härdsmälta i Barsebäck som spridit sig hade ju inneburit en näst intill fullkomlig utrotning av såväl danskar som skåningar, om man för en stund får vara lite morbid så kanske inte det hade varit så illa. *duckar*

Sen det här med Apoteket. Visst kanske Apoteket har lite höga priser ibland, men vi får inte glömma bort att den personal som finns i våra apotek är högutbildade människor som besitter kunskap som ett vanligt butiksbiträde inte kan uppbära. Även om läkemedel får säljas lite här och var så kommer jag fortfarande föredra Apoteket där personalen kan ge råd om vilket läkemedel som för mig vore bäst framför Hassans Snabblivs i Rågsved, där Ipren-askarna är fyllda med sockertabletter. Risken som uppstår är ju snarare att Apoteket inte kan konkurrera med andra handlares priser och tvingas använda sig av lägre utbildad personal. Apotekare har alltid varit ett svårt och ansett yrke, och så tycker jag det ska förbli.

Här på min front stundar nu matlagning, där de kulinariska kunskaperna ska plockas fram och mynna i tagliatelle med en god vinbaserad sås, tätt ackompanjerad av skinka och lite ärtor. Var inne en stund på att duka upp med förrätt av honungsmelon och parmaskinka, men det får bli en annan gång, är lite för trött för den nivån av ansträngning.

Ni som läser min blogg (varför ni nu för bövelen skulle göra det?), gör er gärna till känna. Jag är så nyfiken! Ni är redan ett par stycken, men det beror väl på sötnosen Camillas gratisreklam för den!

Dagens...
Pizza: Fardello, inbakad härlighet med köttfärs, lök och fårost.
Irritationsobjekt: Människor som stannar på vänster sida av rulltrappan efter att ha gått ner för 85% av den.
Undran: Kan man snorta Oboy?

There comes a time to blogg...

2005-05-31T20:57:00.000+02:00

Jäkla Camilla. Jag som hade sagt till mig själv att jag för bövelen inte skulle haka på den här bloggtrenden, där allas tankar smetas ut i den digitala etern och där "inneorden" i IT-kretsar avlöser varandra.

"Internet är en fluga, som snart blåser förbi."
- Inez Uusmann, f.d. kommunikationsminister

Så här i efterhand kan vi väl konstatera att Inez var något fel ute i sitt uttalande, men den där varma försommardagen i maj 1996 kände hon sig väldigt självsäker. Ett vanligt misstag när det kommer till nutida politiker tycker jag.

Egentligen är fenomenet med bloggar inte särskilt nytt, uttrycket myntades redan 1997 av en skön kille från det galna landet i väst som tyckte det var lämpligt att han loggade sin surfresa på internet. Så här i dagarna sitter nog den stackaren i en vit tvångströja och bara önskar att han kunde bita på naglarna och gå lös på sina hallucinogena tankar, som ett mentalt instabilt vrak efter att ha insett hur mycket pengar han hade haft om han varit klyftig nog att söka patent på sitt påhittade inneord.

Nu en stund efter att jag börjat skriva känner jag mig konstigt nog bekväm med att ha tagit det första steget till mitt bloggande, precis som min favoritskådis, -regissör, -producent och -manusförfattare en gång gjorde när han skapade filmen Garden State. Jag talar givetvis om Zach Braff, vars konfunderade nuna avbildas här till höger. Zach känns även igen från TV-serien Scrubs, den enda serie jag någonsin skulle erkänna mig beroende av.

För den som inte snappat upp detta faktum så är det tråkigt som attan att plugga och vid de tillfällen en tenta nalkas så är det ungefär så tråkigt som när någon dyker upp på ens födelsedagsfest och häller senap över födelsedagstårtan. Att studera sägs vara nyckeln till framtiden, men just nu känns det som att jag hellre tar hjälp av en låssmed. Eller en murbräcka. Tentan går av stapeln på fredag morgon och lilla John kan, tack vare sin ovanligt goda framförhållning, nöja sig med 6/39 poäng för att få betyg 3 (godkänt) och kunna börja sitt sommarlov.

I helgen var jag förbi Kent-konserten som bandet Kent (duh...) gav i ett tält vid Storängsbotten i Stockholm. Dagen började fint med en klarblå himmel och skinande sol, varpå planerna med konsertvännerna givetvis hastigt styrdes in på picknick i solskenet, idogt pimplande av vin innan konserten och en härlig njutning i det vackra vädret. Tji fick vi, för framåt eftermiddagen gav Kung Bore sig till känna och vi fick istället smaka på ett rejält hällregn ackompanjerat av en stark blåst och alldeles för tunna ytterkläder. Som om det inte vore nog blev paraplyer konfiskerade av vakterna vid konsertområdet (av "säkerhetsskäl") och de tidigare visserligen blöta men ändå glada konsertbesökarna i mitt följe blev plötsligt något tyngre i mungiporna. "Aldrig mer konsert i regnet" hann man svära ett par gånger, men något felsäkert sätt för att i förväg kunna förutspå konsertväder kom vi aldrig fram till.

Jag kan ju tacka min vakande ängel att jag i alla fall är torr bakom öronen. Men mamma håller inte med.

Dagens...
Bloggare: Camilla (hennes sköna blogg)
TV-kändis: Zach Braff (hans blogg)
Fröjd: Pasta med köttfärssås till middag, värmer fint i lilla italienarmagen.
Hatobjekt: Idioter som inte kan hålla sin trut stängd på platser i skolan där det är tänkt att det ska råda tystnad.
Pizza: Acapulco med något konstigt salsasubsitut. Jag tror den fulingen smög på salsaketchup och inte trodde vi skulle märka något.